Att få en diagnos av en läkare innebär för en del personer en lättnad av att äntligen få veta svart på vitt vad som är ”fel” med en och för andra kan det kännas som en livstidsdom. Vissa identifierar sig med diagnosen och anammar den som en del av ens identitet och accepterar situationen och lägger sedan över ansvaret på någon mer kunnig för att själv slappna av och bara följa instruktioner. Andra är mer lösningsfokuserade, tar ansvar själva och vill styra riktningen på diagnosens utveckling och tar kontrollen för att göra det bästa möjliga för att förbättra situationen och med mål att bli av med diagnosen. Jag tänkte dela med mig av min historia från att efter lång tid få en diagnos till att sedan bli fri från den. Som 18-/19-åring började jag äta p-piller och fortsatte till jag var 23 år, jag hade hela tiden en tanke i bakhuvudet att äta p-piller inte var naturligt och det kändes inte bra att fiffla med hormonerna på detta syntetiska sätt men fortsatte ändå tills 23-års ålder. När jag sedan valde att sluta så fick jag inte min mens, jag väntade och väntade och gick även till doktorn som bara skickade hem mig och sa att så länge jag inte vill ha barn just nu så är det ingen fara och vill jag gärna ha mens kan jag alltid börja med p-piller igen. Nähä tänkte jag, säger doktorn att det inte spelar någon roll så får jag väl lita på det, för läkaren har ju alltid rätt eller?!
Tiden gick och på ett par år hade jag haft mens endast ett fåtal gånger. Det kändes inte rätt så jag gick till läkaren igen och de gjorde då ett ultraljud och röntgade magen och såg då att jag hade små cystor på äggstockarna, detta i kombination med utebliven mens innebar att jag blev diagnostiseras med PCOS (Polycystic Ovary Syndrome), som är en hormonobalans. Konstigt tyckte de eftersom man vanligtvis bland annat både är överviktig och har akne, hur som helst så var deras lösning på problemet att jag skulle börja med p-piller igen för att få igång en cykel, för i längden kan PCOS innebära att jag var infertil fick jag berättat. Jag förklarade vänligt att jag vill att min kropp ska fungera på ett naturligt sätt och inte med hjälp av syntetiska ämnen. Varför hade jag fått detta och hur kunde jag bli av med det var mina frågor som de inte kunde svara på, så jag tackade och gick därifrån.
Efter det började jag läsa på om PCOS, hormonobalanser med mera och valde sedan att ta hjälp av en akupunktör utbildad i kinesisk medicin. Kort sagt så ju mer kunskap jag fick desto mer kunde jag förstå varför jag ”drabbats” av detta och desto lättare var det att förändra min livsstil för att på bästa sätt hjälpa kroppen.
Som med alla sjukdomar finns det inte en enskild anledning till utveckling utan en långsam process med flera olika anledningar. För min del handlade det mycket om stress, både inre och yttre i form av höga krav på mig själv samt hård träning ofta, liksom en kost som länge bestod av lite fett och mycket kolhydrater (typiska livsmedelsverket kost med bröd, fullkornsprodukter, lättprodukter + en hel del godis), flera år av att ha ätit p-piller samt andra mediciner efter en sjukdom utomlands och därmed en tarmflora som inte var optimal. Eftersom jag inte hade magproblem, hudproblem, viktproblem eller liknande och mitt egentligen enda stora symptom var utebliven mens så kände jag mig väldigt frisk men när man tänker på det mer så innebär det att något är väldigt ur balans i kroppen. I efterhand är det lätt att vara efterklok och då kunde jag även se de små signalerna som kroppen sände men som jag inte tog på allvar.
De första förändringar gjorde jag med kosten, ändrade om till en mer lågkolhydratskost med inslag från paleo, så processerade livsmedel, socker, gluten och mejeriprodukter var det första som åkte. Fettintaget ökade rejält och jag kände ganska snabbt hur hormoner, blodsocker och humör stabiliserades. Likaså började jag fokusera på att äta lagad mat, mer än rå, då det är lättare för magen att bryta ned och ta upp näringsämnena från lagad mat. Jag drog även ned på träningen, istället för att köra långa pass kortade jag ned dem och började även introducera alltmer yoga.
Ganska många år har gått nu och jag kommer inte riktigt ihåg allt men efter ca 6 månader fick jag min första naturliga mens och sedan kom den med ca 3 månaders mellanrum ett bra tag och sedan blev de tätare. Efter 1,5-2 år gick jag tillbaka till läkaren för ett ultraljud och cystorna var då borta vilket innebar att jag inte längre hade diagnosen med PCOS och hade alltså ”botat” mig själv! Förvånad blev läkaren som inte kunde säga så mycket. Kanske hade jag haft tur?!:)
Jag bara hoppas att sjukvården får mer kunskap om kostens inverkan på oss och sjukdomar, speciellt angående hormonobalanser och dess påverkan då de blir allt vanligare i yngre åldrar. Senast läste jag att 10-20% av kvinnor diagnostiseras med PCOS och som med alla sjukdomar så stannar det oftast inte där utan en sjukdom öppnar porten för en annan och så vidare. Eftersom PCOS är en obalans i hormonerna så innebär det att sköldkörtel påverkas och det kan även leda till under/överaktiv sköldkörtel som blir allt vanligare. Likaså diagnostiseras många unga tjejer och sätts då på mediciner och får även skräckinformationen att de kanske är infertila. Okunskapen om dessa ämnen hos läkare är otroligt skrämmande och att deras lösning är p-piller, som gör än mer obalans i kroppens hormoner och påverkar maghälsan och näringsupptaget, är rent ut sagt fruktansvärt.
Mitt syfte med detta inlägg är att även om ni fått en diagnos så betyder det inte att det måste bli en del av dig för all framtid! Vare sig det gäller hormoner, autoimmuna sjukdomar eller allergier etc... Det finns alltid lösningar om man väljer att aktivt söka efter dem, ifrågasätt och läs på är mina största tips! Det absolut viktigaste för mig är att jag vet att jag kan lita på min kropps intelligens och att allt som händer gör det av en anledning. Vår uppgift är att hitta anledningarna och inte förlita oss på snabba tillfälliga lösningar som bara dämpar symptomen och det tar tid att läka en kropp i obalans. Symptom är viktiga signaler som vi måste lyssna på och ju mindre de är desto lättare är de att tillrättalägga, men de flesta väntar till symptomen skriker och de längre inte går att ignorera, vilket leder till en längre och jobbigare väg tillbaka till hälsa. Livsstilssjukdomar blir alltmer vanliga och stress har ofta en finger med i spelet, så det gäller att aktivt välja en livsstil som förespråkar hälsa för att maximera sina odds till långvarig hälsa. Du är chauffören i ditt eget liv och med dina val styr du vägen emot hälsa eller ifrån hälsa, vilken väg väljer du?
/Kristin
